Hur snopen blev inte jag när jag kom ner till parkeringen för att ta bilen bort till affären och BILEN INTE STÅR DÄR? Jag fick samma reaktion som jag fick när Katla stals. Först gick jag runt lite och trodde att jag inbillade mig att jag inte såg bilen. Sen funderade jag på om jag kunde ha parkerat någon annanstans?

Sen insåg jag att den var stulen och ringde bort till Andreas som gått för att slänga soporna och jag tror inte att jag hade insett att bilen faktiskt VAR STULEN förrän när jag sa det högt i telefonen.. ”Min bil har blivit stulen.. min BIL har blivit stulen… MIN BIL HAR BLIVIT STULEN!!!”

Var bara till att ringa pappi och informera så att han kunde göra polisanmälan och jag insåg dessutom att jag inte använt bilen på ett par dagar eftersom jag varit duktig och traskat fram och tillbaka till skolan. Jag visste inte ens när bilen hade blivit stulen!

Jag och Andreas tog en liten promenad i duggregnet runt kvarteret eftersom vi båda två kände på oss att bilen hade blivit dumpad i närheten, men inget.

Regn, rusk.. ingen cykelkorg på cykeln och jag behövde handla. ICKE!

Stackars Andreas som försökt hjälpa mig få på cykelkorgen med styret vägrar lossna så det går inte. Vi traskade t.o.m. bort till Preem på Gastelyckan för att köpa lite 5-56 i SPÖREGN! Och då menar jag åskoväder!

Blöt, trött och ledsen så tog jag en dusch och vad hör jag då? Sticker ut huvudet genom dörren och ser att Andreas går runt med dammsugaren i högsta hugg. Hur gulligt var inte det? Frivilligt och omtänksamt He’s a keeper!

Jag känner mig så depp att jag inte ens tackade ja till cheeseburgare när Andreas frågade om jag behövde en. Det är iaf dags för Speedway ikväll. Det kan nog pigga upp lite

Hugo – kom hem!

Å du din tjuvajävel – när jag får tag i dig så ska du få 29 års aggressioner över dig!

Jag vaknade idag och log – så som jag gjort varje dag nu i flera, flera veckor. Jag har visserligen tendens till kramp när jag sitter och lyser varje kväll men musklerna får helt enkelt vänja sig. Me like!

Det är som om de senaste åren tryckte jag på pausknapp och nu under våren har jag på något sätt lyckas trycka på reboot.

För varje dag som gått senaste månaderna känner jag att jag lyser lite mer för varje dag. Jag är glad över livet, tacksam över att kunna gå, lättad över att kunna sova, värme gentemot vänner och familj.

Sista tiden har det ökat ett snäpp mer Jag skuttar ur sängen och kommer på mig själv med att vara tacksam över solen och fågelkvitter under mina morgonpromenader. Undrar om det är så här det känns att gå på moln eller om det helt enkelt är så här livet ska vara?

Teckna under parasollet ute i mammas trädgård, äta lite vattenmelon efter en träningspromenad, ligga utslagen jämte katten när värmen steker på, skratta hela kvällarna.

Ad astra per aspera
- helt enkelt!

Före-bild finns här.

Det hände på kvällen. Jag satt framför datorn hela kvällen och när tiden närmade sig sängdags så tog jag som vanligt min insomningstablett, borstade tänderna och gick ut för att köra in Katla som stod parkerad utanför köksfönstret.

Jag kunde inte se henne. Jag måste redan ha kört in henne i garaget och trött som jag var gick jag in och somnade.

Morgonen kom och jag drog mig ur sängen och ut i köket för frukostdrinken. Jag tittade, som vanligt, ut genom fönstret för att se om det var hojväder och kände en kall hand som knöt sig runt magen. Hade jag drömt gårdagen?

Förvirrad och med en bitter panikartad smak i munnen gick jag och ställde mig på gräsmattan utanför köket. Var jag bländad av solen? Stod hon där och jag såg henne helt enkelt inte?

Jag gick runt i cirklar i flera minuter och försökte förstå varför jag inte såg henne?! Försökte komma på en vettig förklaring till varför mina ögon registrerade allt på gräsmattan, buskarna, träden .. men inte Katla.

Paniken tog ett större grepp om magen och jag slog förmodligen världsrekord på 200 m bort till garaget. Där inne var det mörkt men det krävdes ingen hovring över garageplatsen för att inse att hon inte stod där.

Hon var stulen. Jag hade inte drömt gårdagen.

Polismannen som ringde mig ungefär två veckor senare, för att informera mig om att han hade hittat min mc vid ett tillslag tillsammans med två andra stulna motorcyklar, var trevlig och glad. Han sa att den inte verkade allt för vandaliserad. ”De har sprayat den lite och snott sadel och ditt slip-on”… De andra motorcyklarna var inte rörda. De hade inte ens tagit bort skivbromslåsen på dem. De hade bara haft sina äckliga, tjuvaktiga händer på min.

Jag blev överlycklig. Jag skulle få tillbaka henne utan större skador.

Dagen efter åkte jag in till Polisen i Jönköping för att identifiera min hoj och mannen som visade mig till henne visste inte riktigt hur han skulle reagera när jag gick ifrån glad och förväntansfull till gapande med tårar i ögonen.

Hon var slaktad. De hade stympat och torterat henne. Insikten att jag aldrig skulle få tillbaka henne slog mig stenhårt i bröstkorgen och jag flög nästan bakåt.

Någon vecka senare ringde de igen – mina kåpor hade hittats av en blåbärsplockare. Jag fick identifiera även dem. Söndersparkade och sönderrepade hade idioterna bara dumpat dem ute i skogen. Utan någon som helst insikt i hur mycket kåporna är värda eller någon som helst respekt för motorcykeln.

Fingeravtrycken de tog ifrån motorcykeln hjälpte inte och utredningen lades ner i brist på bevis och ledtrådar.

Inget av henne finns kvar. De har t.o.m. satt hennes regnr på en Honda Civic -08. I mitt kommer hon alltid att finnas dock. Min drömhoj..

Moahaha! Besatt? Nää.. men så himla roligt!
Sov gott Lajna.. å dröm sött!
Moahahaha!
Å vad ler jag åt?
Hihi,, ûberflummig!

Ett sms pep till innan och AFB informerade mig om att jag hade fått en lägenhet. Min alldeles egna.

Problem: Kravet är 15 HP och jag har bara 14 ifrån förra terminen.

Mail: Snälla, går det att lösa på ngt sätt? Läkarintyg på mina sjukskrivningar och att jag inte mått så bra? Om jag klarar ngn av mina omtentor nu under påsk? Snälla, snälla snälla?

Nu: Illamående. Yr. Magen i uppror.

Vänta. På svar, på lugn, på ngn form av framtid.

Linkin Park – Leave Out All The Rest

Min drömbil, en BMW X6. När hände det? Jag som alltid velat ha en Lamborghini, eller en Koenigsegg, eller en riktigt fet Hummer! När blev mina drömmar realistiska? I samband med att jag växte upp?

En realistisk dröm, är det en dröm? Eller är det bara ngt jag inbillar mig för att ha ngt att drömma om som faktiskt kan bli verklighet?

Vad händer med oss när vi blir vuxna? Vad är det som gör att vi lämnar barndomen bakom oss och växer upp? När lämnar vi fantasin bakom oss och kliver in i världen där det är tabu att ta risker och drömma? Där du inte får vara barnslig, lekfull, konstig, vild och spontan?

Eller är det så att vi förväxlar drömmar med mål? Eller är dessa två ord samma sak i dagens samhälle? Drömmar och fantasi kanske inte får plats i vår it-baserade, internationella värld där vi gör tusentals val varje dag utan att ens veta om det.

- Vad vill du bli när du blir stor?
- Astronaut.
- Det går inte.. du bor i Sverige.

Kanske var det någonstans där?

Våga inte drömma.

På söndag åker jag för att avsluta ett kapitel i mitt liv. Mitt Vetlanda-kapitel. Det enda problemet är att jag blev nyss av med min bärhjälp.

Jag blev jätteledsen.

Ett par tårar trillade och jag insåg efter en stund att det inte hade att göra med att jag åter igen får bära allt själv, utan mer hur ensamt mitt liv har blivit. Alla vänner har lämnats bakom eller lämnat mig bakom och jag har ingen jag kan ringa för att be om hjälp.

Men det är kanske så; oavsett vad jag gör eller vem jag gör det med så kommer jag i slutändan alltid att vara själv? Själv i mina beslut, själv i mina val, själv i mitt sätt att leva och inte leva. Själv i mina tankar och själv i mina handlingar.

Jag vill inte att det ska vara så. Även om jag är självständig och stark så vill jag bli en ”vi-person”. ”Vi kommer gärna och hälsar på”, ”Vi ska åka till — i helgen”, ”Vi var på bio igår och såg…”.

Ett ”Vi” att lita på.

Me want.

Breaking Benjamin – Dance With The Devil

”Hej, hur mår du? kram” .. sväljer en klump i halsen och känner hur tårarna kommer. ”Chuck” börjar spelas på mobilen och ngn av mina brudar ringer. Jonna. I min panik att försöka svälja den enorma klumpen klarade jag knappt av mer en ”ett-ord-svar” de första minutrarna.

Rensa halsen. Andas.

Sen var det bara att trycka autopilot ett par timmar och ta itu med konsekvenserna nu istället. Hemma. Säkerhet. Ensam. Bara jag.

Det har ju varit lite väntat. Jag har mått alldeles för bra sista veckorna och jag har hållit ihop mycket för tentorna. Nu släpper stressen och kroppen reagerar. Den reagerade direkt natten till lördagen.. och söndagen.. igår fick jag sova men inatt fick jag springa igen.

Just nu känns det inget så jag hoppas på en lugn natt. Det är konstigt det här med fyra timmar.

Jag såg senaste avsnittet av House när jag vaknade. De kopplade upp en tjej till en maskin som registrerade hur hennes hjärna bearbetade bilder, sen fick hon tänka på ngt och så gjorde datorn om det till en bild. Sen sövde de ner henne för att se vad hennes undermedvetna sa för något.

Jag undrar vad maskinen skulle säga om mina fyra timmar? Att det aldrig slår fel på tio minuter ens. Vad händer under dessa fyra timmar?