My Chemical Romance – I’m Not Okay

Jag såg att jag missat lite chokladkladd ifrån min lilla olycka .. Helt fredligt så tog jag ett fast tag om spisen och tänkte dra ut den för att torka på kanten men då blir den helt stött och ATTACKERAR mig. Välter rätt på mitt smalben så nu har jag så ont att jag mår illa av smärtan varje gång jag stödjer på benet.

Lyckat Lajna, l-y-c-k-a-t!

Hoppas det går över tills ikväll när jag ska träna Jag har inte fått jogga in mina kläder än – om man bortser ifrån den korta joggingturen hem igår när jag fick vända pga spöregn!

Dags att fokusera på pluggandet! Ciao babes!

Ja men vad lyckat. När jag ska köra in plåten i kylskåpet så går jag emot kanten på kylskåpet och ser – som i slow-motion – hur kakan glider ur formen på sitt bakplåtspapper och kör ett svanhopp ned mot golvet. Jag slänger ut benet och flippar runt kakan i luften så att den landar med RÄTT sida upp.

Kakan är lätt mosad, lätt kladdig.. men den överlevde iaf. Knappt.

Min kjol är däremot nere för räkning och nu har jag bråttom att duscha av mig chokladglasyr och hitta nya kläder innan lillsyrran kommer och hämtar mig om tio min för bio

Great!

Men Lajna, om du nu har så bråttom, varför sitter du då här och bloggar?

Shame on me som inte har bloggat något idag! Hoppas ni förlåter mig när jag berättar vilken dag jag haft?

Vaknade alldeles för tidigt ifrån en väldigt trevlig dröm. Pirrade över hela kroppen och jag insåg att jag vaknade till myror som sprang runt i sängen och försökte äta upp mig! Inte alls lika roligt som i min dröm!

Tog min flykt till soffan och tittade klart på säsong fyra av Sailor Moon! Tänk att jag har en hel säsong kvar Kan inte bli bättre

Sen packade (läs tryckte ner i sopsäckar) jag alla mina kläder. Planen var att svänga förbi där efter att jag varit hos studievägledaren på LTH och lagt upp en plan för hur jag ska ta ikapp mina kuggade tentor. Bläk, bläk och åter bläk. Men skam den som ger sig!

Väl hemma ifrån det så var jag törstig – tar min ProViva i kylen och ser mitt utbetalningskort som går ut IDAG. Kastade mig in i Hugo och körde rally ner till banken och kom dit tio minuter innan de stängde – pust. Tog dock tio min att sätta in pengarna på mitt konto eftersom banken bytt clearingnummer utan att informera mig – eller så har brevet försvunnit på posten i eftersändningskaoset. Tror väl mest på det senare kanske.

Slängde in sopsäckarna, eh.. jag menar.. jag bar in mina fina kläder till lägenheten och körde sen hem. Halvvägs hem så gör min kropp ett försök att smälta bort så jag drog på fläkten på fullt ös – inte lyckat. Ni som hängt med ett tag vet hur mycket min fläkt har krånglat. Efter 200 meter så börjar jag ana oråd – det luktade bränt – tittar ner och ser att det RYKER ifrån säkringsdosan.

Tur att jag är svensk så att jag kan sätta på skygglapparna, lossas som inget, köra hem och sen glömma bort det tills nästa gång jag sätter mig i bilen och ska åka någonstans.

Okej, RIKTIGT så oansvarig är jag inte. Jag har faktiskt kollat dosan och såg faktiskt inget ovanligt så det kan ju vara så att jag helt enkelt inbillade mig röken. Det har ju varit väldigt varmt idag och jag har druckit alldeles för lite. *vissel vissel vissel*

Kvällen har jag och pappa tillbringat med att flytta över prylar till nya lägenheten. Halva köket, nästan hela min garderob (han gnällde över alla mina skor.. tss.. karlar), alla mina växter och lite småplock! Skönt att allt är i rullning nu! På söndag går stora flytten. Bärhjälp ngn?

Nu ska jag rätta till vätskebalansen i kroppen. Cykla till Willys och köpa mig en fryspizza och sen ta ett par Smirnoff Ice eller ett par öl och bara relaxa och njuta av att vara fri från skolan ett par månader.

Sara på Ariel Vet ni om att jag bara har en enda bild på mig och Ariel?
Å jag har ändå haft henne i fyra år…

Eftersom jag är så extremt smart och har en sån framförhållning så blev jag inte det minsta störd eller stressad i morse när jag insåg att jag inte kunde teckna försäkring online på hojen eftersom det inträdde körförbud idag.

Självklart så hade jag redan ringt och förbokat en släpkärra samt fixat spännremmar och en ramp så att allt skulle gå smidigt.

NOT!

Men kärra fick jag tag på lätt – tippen var ju stängd denna helgen. Jocke var snäll å fixade spännremmar. Sara och jag begav oss till Vetlanda och tack vare Jocke och hans far så fick vi på hojen ganska smidigt ändå.

Väl i Mullsjö så hjälpte tjejen som ev ska köpa hojen till. Hon hade med ett par killar som körde ner släpet till en verkstad och drog av hojen på rampen de höjer upp bilarna med. Sen körde en av killarna hem den hit till mamma.

Mitt problem nu: hojen måste besiktigas och försäkras så jag får nog stanna i Mullsjö tills på tisdag då besiktning är bokad i Jönköping.

Inte riktigt planerat, men det måste göra så det är lika bra att få det gjort.

Nu ska jag sova.. förhoppningsvis. Mammas katt är en jäkel på att yla på nätterna och sängen försöker döda min nacke så om jag överlever natten så hörs vi imorgon

Ps. Jag börjar undra vad det är för folk som läser min blogg; räknaren snittar 250 besökare om dagen denna månaden och nästan inga kommentarer. Många som smyger runt? Ds.

Jag ville verkligen inte säga hejdå till min blonda man, men jag slog upp ögonen ändå och morrade åt Mojsan som väckt mig med sitt ”Jag vill ha välling”-jam.

Något malde i bakhuvudet.. Var det ngt jag hade planerat in idag? Inte ens en dusch kunde trigga minnet och jag släppte det. På med myskläder och ut i köket för att göra välling till Mojsan. Vem kan säga nej till de där underbara ögonen i det där söta kattansiktet?

Jag tar en titt på telefonen och ser ett missat samtal ifrån pappa och ett sms ifrån Maria. JUST JÄVLAR! Om 7 minuter ska jag ju vara nere i centrum för att vaccinera mig. SHIT, SHIT, SHIT!

Jag läser sms:et och lugnar ner mig lite. De har flyttat tid och vi ska ses en timme senare. Jag skickar sms till Maria och pappa ringer upp. De är redan på väg in till Lund. Eftersom jag inte svarat i tel så antog de att jag inte fått deras meddelanden och att vi fortfarande skulle ses kl 10. Great!

På med anständiga kläder och upp på cykeln. Tur att det är nedför till centrum.

Biverkningar: väldigt ovanligt; ont i armen, trötthet. extremt ovanligt; feber.

Efter tjejsnack med lillsyrran och en lunch med henne å pappa så cyklade jag hem.

Nu är allt svart. Kroppen mår inte bra, klump i halsen, kolsyra under huden. Jävla skit! Vissa dagar är dåliga dagar. Men jag hoppas att de ska bli färre och färre efter att jag fått hjälp hos Studenthälsan. Imorgon ringer de om mitt ärende och min tid. Here we go again!

Med fyra timmars sömn i kroppen och efter att ha varit vaken i över fyra timmar tog jag Hugo till skolan halv åtta i morse för min tenta. 2½ timme senare gick jag därifrån.. kan ha gått åt vilket håll som helst. Får helt enkelt vänta och se.

Efter tentan red jag på den vanliga adrenalinkicken ända ner till Jenny för att vattna hennes blommor. På väg in i lägenheten så samlade jag upp hennes post och överst låg ett brev ifrån Polismyndigheten i Uppsala med HITTEGODS stämplat tydligt på kuvertet.

Smart som jag är så tänkte jag att polisen kanske fått hennes borttappade mobil inlämnad. Jag slänger mig på telefonen och ringer henne för att kolla om hon vill att jag ska öppna kuvertet för att se vad det är, så hon vet innan hon åker ner hit i början på nästa vecka.

Efter fyra signaler kommer jag på att hennes mobil är borttappad så i så fall ligger den och ringer på polisstationen Smidigt. Jag får skylla på att jag lämnade in alla mina aktiva hjärnceller när jag lämnade in tentan

Väl hemma så fick jag i mig lite lunch och försökte sedan sova lite i soffan. Men eftersom jag är så lat så orkade jag inte stänga av telefonen så den lyckades ringa varje gång jag lyckats slumra till. Å andra sidan har Mojsan ingen ”mute-knapp” och hennes jamande i mitt öra var tillräckligt för att inte kunna sova.

Tur att jag har två nyadapteringar av Jane Austen att underhålla mig med nu ikväll.

Ps. Jenny ringde och väckte mig när jag sov innan och hennes mobil hade blivit inlämnad till polisen så mysteriet med polis-brevet är löst. Ds.

Löken fräser för fullt tillsammans med currypastan i grytan och jag rotar frenetiskt i lådorna efter min konservöppnare. Låda, efter låda, efter låda.. Tillslut öser jag ut allt på golvet, men allt jag hittar är lite silverfiskar (ÄCKLIGT!)

Jag försöker hacka ett hål i burken med en grillgaffel. Nope. En fet kniv? Nope.

Löken bränner vid på spisen ungefär samtidigt som jag i panik hämtar min verktygslåda. Nu jävlar!

Med en tång så knipsar och bänder jag upp locket på mina krossade tomater. Vräker ut en ny kastrull ifrån skåpet och försöker rädda några små förkolnade lökbitar. I med tomaterna och tittar uppgivet på burken med kokosmjölk.

Jag jublar av glädje när jag hittar min Schweiziska armékniv och bänder upp konservburksöppnaren och försöker öppna burken. Inte lätt och när jag är halvvägs så går den dessutom sönder. Jag bänder en tång runt armékniven samtidigt som jag försöker fortsätta runt burkkanten. Icke.

Jag tar åter igen tången och bänder och splaff – kokosmjölk över hela mig, hela golvet, alla verktyg och hela diskbänken.

Det som var kvar av kokosmjölken åker ner i kastrullen och jag slänger uppgivet i några vegetariska bullar i grytan.

Smaklig måltid.

Idag gick jag upp väldigt tidigt.. iaf tidigt för att vara ”lov”. På med kläder och halv åtta var jag i Lomma för att ombesiktiga bilen. Jag hann knappt stänga av motorn innan killen hade godkänt mina 2:or och det var nog den snabbaste ombesiktningen i historien

Glad, pigg och vid gott mod så satte jag mig i Hugo för att köra ner till Höllviken och mitt tredje besök hos Osteopaten. Härligt väder, inte så mycket folk på vägen och ”Breaking Dawn” i lurarna så puttrade jag nedåt.

När jag rullar in i Höllviken så hör jag ett öronbedövande metallljud och bilen tvärnitar – MITT I EN RONDELL! Jag kan inte rubba den.

Inte backa.

Inte framåt.

Bilar tutar och är irriterade och jag slänger på varningsblinkersen. What to do?

Ur bilen och runt och titta men jag ser inget.. och med tutande och irriterande (jävla jobbiga skåningsidioter) bilar som kör runt mig, så drar jag i ettan och varvar hur högt som helst och tvingar in bilen på parkeringen. Tur att jag bara skulle 40 meter till.

Stackars Hugo. Rejält trasig, skrikande och tjurande med folk stirrandes. Illa illa..

Det var svårt att koncentrera mig och slappna av under behandlingen men osteopaten tipsade om macken mitt emot som hade en verkstad. Och med Maria på väg ner för att hämta mig så gick jag dit, de tittade på bilen och konstaterade att ngt var fel på frambromsen.. måste byta.

Jippi..

Så nu står han där nere helt själv i Höllviken och känner sig säkert ensam.. stackarn. Å jag sitter här och känner mig helt handikappad.. som om ngn har snott mina ben. Pga mina problem så förlitar jag mig så mycket på bilen vilket gör att det känns som om ngn har kapat min livlina när jag inte har bil. Märkligt.. jag vet.

Hoppas han hinner bli klar till helgen.