Madonna – Die Another Day
Action Quake.
Allt är det där spelets fel.
Okej, lite mitt oxå.. kanske… Fast allt började med Lina ”Bite Me” Lejonklou. Bite Me var mitt alias när jag spelade Quake 2. Vi satt hela kvällarna i skolan nere i källaren aka ”Grupprummen” och spelade över LAN. Att sitta kvar i skolan kanske inte låter direkt normalt för ett gäng tonåringar.. men vi (läs jag) förde sånt liv när vi spelade på dagarna så det blev att vi satt kvar efter skolan och spelade.
Ibland kom t.o.m. securitas farande eller rektorn när vi glömt bort tiden. För då hade de gått ifrån skolan och larmat och sen hade vi satt igång larmet när vi satt där och spelade.
Denna kvällen stannade jag kvar extra länge för att hjälpa Tommy få igång det senaste – Action Quake. (Det ångrar jag ju nu efteråt eftersom det spelet SUGER!)
När vi sitter där i grupprummet så hör jag ett slagsmål utanför dörren. Nyfiken som jag är så vill jag kika ut och se vad som pågår. Kanske kan jag medla?
Utanför håller Kilén och From på för fullt att slåss och brottas. (Vad de slogs om tänker jag inte berätta..) Precis när jag sticker ut huvudet genom dörrspringan så trycker Kilén upp From mot dörren och den smäller igen.
Med mitt huvud kvar i mellan.
Jag kastas bakåt rätt ner i en stol och allt blir svart.
När jag kvicknar till så tänker jag inte så mycket på det. Chock skulle jag tro.
Efter en stund får jag en rejäl huvudvärk och ringer efter mamma som gnäller över att hon måste hämta mig i skolan och att jag inte kan gå hem själv. Jag berättar inget om olyckan eftersom jag knappt kommer ihåg den eller tänker på den.
Dagen efter vaknar jag upp med ännu värre huvudvärk och ringer mamma på jobbet och berättar vad som hänt. Hon blir halvhysterisk och säger att man inte får sova med hjärnskakning osv osv osv osv. Sen ringer hon grannen som får köra ner mig till vårdcentralen.
Den dagen kan de inte haft mycket att göra för jisses vad jag blev ompysslad och tillsedd av alla systrar och läkare som fanns där nere. De var inne och kollade hur jag mådde och stoppade om mig.
De pratade lite om hjärnskakning och ev blödning vid tinningen och ringde mamma och sedan efter ambulans. Jag förstod inte mycket, men killarna i ambulansen var ganska söta minns jag..
Väl inne på Ryhov så blev jag undersökt av en liten fjant till läkare på 15 bast som glömde bort hälften och kom tillbaka efter en timme och sa att han kom på att det var smart att testa mina reflexer osv osv. Nörd.
Tillslut tjatade mamma till sig en catscan som skulle göras senare i veckan och sedan körde hon hem mig.
Sedan låg jag på rygg i sängen och stirrade i taket i ett par veckor. Ingen tv, inte läsa, ingen radio och knappt några besökare. Inte anstränga mig och inte anstränga huvudet.
Fy fan vad jag hade tråkigt. Som tur var så hade jag satt upp självlysande stjärnor i taket i stjärnkonstellationer. De kunde jag ligga och titta på och jag kommer ihåg än idag att det var exakt 147 st stjärnor uppklistrade i taket.
Dagen efter sjukhusbesöket kom min rektor upp och pratade med mamma. Hon kom sedan stolt in och berättade att han sagt ”Ja, Lina kommer gå långt, det är vi alla på skolan överrens om”.. Och det där säger hon fortfarande *ler*
Själv fick jag dras med huvudvärk i flera månader.. Smällen var i november och i mars släppte huvudvärken för första gången ett par timmar. Det var helt underbart.
Andra bieffekter var att jag helt plötsligt kunde svimma.
En gång svimmade jag när jag var på väg hem ifrån Sosso. Rätt ner i en snödriva singlade jag och där låg jag i säkert 15 min innan jag kvicknade till ordentligt och fattade vad som hänt. Men för att inte skrämma mamma så berättade jag inget.
Jag svimmade två gånger till.. och sista gången så stod jag framför spegeln och tittade på mig själv. Jag såg hur pupillerna ändrades och jag minns att jag tänkte ”De går ju åt fel håll” innan jag tuppade av.
Jag pratade med mamma och vi gjorde en ny catscan som inte visade ngt och sen fick jag träffa en optiker som gjorde en rejäl undersökning på mina ögon. Det visade sig att pupillerna gjorde tvärt om som de borde. De vidgade sig och släppte in mer ljus när det var ljust runt mig istället för att dra ihop sig, och tvärt om.
Så inte nog med att jag fick vara borta ifrån skolan länge länge länge. Jag fick dessutom gå med läsglasögon i flera månader när jag kom tillbaka.
Tur att det var snygga glasögon iaf.
tAKiDA – Broken
Lycka till! http://lilija.com/de-5-fina... 
Det är ej tillåtet att ta bilder & texter härifrån! Alla bilder, text och smileys är
