Igen. Det hände igen.

Helt plötsligt hör jag hur Tiger jamar konstigt. Jag slutar trimma och tittar skräckslaget på mamma och sen på Tiger. Ingen förvarning, allt va bra. Han spann t.o.m. när jag tog en paus och klappade honom – en liten paus i trimningen.

”Precis som Vocco. Precis som Vocco. Precis som Vocco.” Ekandes om och om och om igen i huvudet blandat med det gurglande skriket Vocco gav ifrån sig när hans hjärta slutade pumpa och han dog i min famn. Min älskling.

Inte igen. Inte igen. Inte igen!

Flämtande, hyperventilerande och totalt slapp. Mamma dunkade till honom i bröstet ett par gånger och det var som om hjärtat hoppade igång på ngt sätt. Efter världens längsta minuter, mycket tårar och ångest så kravlade Tiger bort till hörnet av rummet och la sig under en stol.

Han återhämtade sig. Min älskade lilla Tiger.