Jaha, det var ju inte direkt så här jag hade tänkt att må efter att jag äntligen fått se Remember Me?! Sitta i mörkret och gråta över allt som varit och allt som aldrig kommer att bli.

Men egentligen; är det meningen att man ska ta vad som helst i livet? Eller ska man säga stopp någon gång. Nej, jag går inte med på det här. Nej, jag vill inte bli behandlad så här. Nej, DU behandlar mig inte så här om du vill ha mig i ditt liv?

Är detta ett sånt tillfälle? Eller var det tillfället för länge sedan men jag var helt enkelt för feg? Blev jag en marshmallow efter tre år hos psykolog för PTSD. Jag känner mig som en mes. Jag saknar lite av min bitchighet. Mitt bett. Jag saknar att bli riktigt förbannad. Förbannad är fan så mycket mer användbart i såna här stunder än tårar.

Fan Lejonklou, tagga till dig nu och sätt ner foten. Skrik för en gångs skull. Sitt inte bara och var ledsen själv i din lägenhet!

Tyvärr vet jag hur jag är. Jag kommer vakna imorgon och mitt humör är som bortblåst även om såren finns kvar. Iaf tills de spricker nästa gång och blöder.

I'm gone
The ground is shaking under
Feels like the world
May all come crashing down
Now your words
And sorrys have no meaning
Baby you lied

All smiles in the morning